Krönika om gymnasiets mediprogram
Jag tog studenten från medieprogrammet förra våren och kände för att skriva ner lite om vad jag tycker om det. Som ni säkert vet så togs medieprogrammet bort i samband med gymnasiereformen 2011, men det betyder också att det fortfarande finns en årskull kvar på programmet.
När jag nu kommit vidare en bit i livet så har jag börjat inse hur givande gymnasiet faktiskt var, och hur mycket jag lärde mig mycket under mina år på medieprogrammet.
Jag tror att det är en stor majoritet människor som alltid sett medieprogrammet som värdelöst, ett ställe där man inte kan bli någonting. Ärligt talat hade jag lite samma tankar innan jag valde gymnasium. Medieprogrammet kändes som ett idealiskt program för lata och skoltrötta, det var den uppfattningen jag hade fått om programmet och det var en av anledningarna till att jag valde det – jag orkade helt enkelt inte plugga. Nu vet jag hur fel jag hade.
Även om medieprogrammet kanske inte är något att höja till skyarna i en akademikers ögon eller i ett sådant byråkratiskt samhälle som vi lever i – det gav ju exempelvis inte mer än grundläggande behörighet till högskolan om man själv inte valde till de viktiga kurserna – så känner jag att jag som individ har fått en stadig grund att stå på inför både framtida studier och inför livet i allmänhet.
Under mina tre år på gymnasiet lärde jag mig väldigt mycket saker som jag är övertygad om att jag kommer att ha användning av i livet.
Jag har alltid, ända sedan jag var liten, tyckt om att hitta på berättelser men mitt intresse för skrivande tog på allvar fart när jag började pendla två timmar om dagen fram och tillbaka till skolan och jag ville ha någonting att fördriva tiden med. Jag försökte mig därför på att skriva ner en av de berättelser jag hade i huvudet och sedan dess har mitt intresse för att uttrycka mig i text bara vuxit.
Detta är just något som jag kan återkoppla till mina studier på inriktningen Textkommunikation; hur mycket jag faktiskt har utvecklats under mina gymnasieår, på mer än bara ett sätt.
För ett tag sedan hittade jag några gamla skönlitterära texter jag skrev tidigt under högstadiet, och de var fruktansvärt dåliga i jämförelse med de jag skrivit under gymnasiet och det har fått mig att förstå att för att bli bättre krävs övning, övning och övning. Man blir aldrig en bra författare om man aldrig skriver. Så är det när det gäller allt.
Men att kunna uttrycka sig välformulerat och korrekt i text är något som är viktigt i alla sammanhang för att kunna göra sig förstådd. Oavsett om man jobbar med ekonomi, juridik, kommunikation eller någonting annat – alla akademiska utbildningar på eftergymnasial nivå kräver att man ska kunna formulera sig, redan på uppsatsnivå.
Jag har även lärt mig mycket annat – både att kunna arbeta självständigt och i grupp inom olika sammanhang och samarbetsförmågan har utvecklats inom de övningar vi gjort som en redaktion under skapandet av skoltidningen. Att kunna göra research och kritiskt kunna granska informationskällor är en annan sak som varit genomgående genom hela utbildningen och något som är bra att kunna i många olika situationer.
Även en hel del om etik och lagar inom journalistiken har fastnat. Du som inte har någon utbildning inom journalistik eller juridik bakom dig, vet du till exempel att det finns en lag som säger att du äger rättigheterna till dina verk (foton, bilder, texter, filmer etc) som du publicerat helt öppet på internet och som förbjuder andra människor att använda dem utan ditt tillstånd? Det vill säga att bara för att någonting finns på stora sökmotorer som google så har man ingen rätt att använda verket utan upphovsrättshållarens tillstånd.
En allmänbildande kunskap om våra olika mediers historia har jag också kunnat ta till mig under gymnasietiden samtidigt som jag har fått möjlighet att utveckla mina muntliga presentationer och att kunna involvera olika medieskapande verktyg inom de olika ämnena. Det kan vara alla de gångerna jag har behövt använda photoshop för att ändra tyngden på en bild jag fotat (med hjälp av kunskaper i hur en systemkamera fungerar) som skulle läggas upp tillsammans med min text i skoltidningen eller för att skapa en tidslinje för en redovisning i historia.
En annan sak kunde vara att genom photoshop och illustrator framställa framsidor till de olika typer av texter som skapades. Med detta vill jag säga att trots att jag hade valt inriktningen textkommunikation så fick jag flera gånger möjlighet att ta till mig kunskap om de andra inriktningarnas viktigaste verktyg.
Så, för att sammanfatta det här vill jag bara säga till er som går på medieprogrammet – ta till er av så mycket som möjligt av den kunskap ni erbjuds, för den kan ni verkligen få användning för i flera sammanhang i framtiden. Kämpa väl det här sista året och känn er speciella för att ni är de sista som får ta del av det här gymnasieprogrammet.
När det gäller er som inte går eller har gått på medieprogrammet så hoppas jag att ni kanske fått en annan syn på de som läser programmet och att det faktiskt inte alls är så dåligt som det uppfattas, utan snarare tvärt om. Hur många gymnasieprogram ger egentligen en sådan bred kunskap inom både teoretiska och praktiska ämnen som medieprogrammet gör? Mina erfarenheter säger att medieprogrammet utbildar självständiga och allmänbildade individer med mycket datorkunskaper och skinn på näsan, vilket känns som någonting betydande och användbart i dagens moderna samhälle.