Socialt handikappad
Ja, här är jag. Nyligen hemkommen från en studentmottagning där jag nästan inte kände någon.
Det är i sånahär fall som jag blir så himla arg på mig själv.
Jag ska börja från början.
Med mina vänner kan jag släppa lös och ha riktigt roligt, och jag kan vara mig själv. Grejen är att jag i övrigt är en väldigt blyg person som har väldigt svårt att umgås med folk jag inte känner och vara på platser med mycket främlingar. Detta kan nog göra att jag framstår som socialt handikappd i många fall då folk inte riktigt vet var de har mig. Jag är rädd för att vissa också kan se mig som bitchig när jag inte säger något. Detta tycker jag är så jobbigt, eftersom att jag faktiskt är en väldigt snäll person som gärna vill umgås med folk. Jag kan bara inte.
Detta leder också till en fruktansvärd ångest varje gång. Både för att jag vill kunna prata med folk och för att folk får fel intryck av mig som person. Jag vill bara ställa mig upp och skrika ut: "Jag är inte bitchig och tror inte att jag är för bra för att prata med dig, jag är bara socialt handikappad".
Allt detta leder också till problem på andra fronter. Både med killar och med kompisar. Jag har min lilla kompiskrets där jag känner mig bekväm, men någon ny kompis har jag inte fått på flera år, just av den anledning jag pratat om ovan. Är jag på fest (vilket händer ytterst sällan av samma anledning) så hänger jag bara runt min lilla kompiskrets och pratar inte med någon annan. Likadant med killar. Jag kan verkligen inte lära känna människor och därmed heller inte killar, vilket har lett till att jag aldrig haft ett seriöst förhållande. Det är inte det att jag inte ser bra ut, visst jag är väl inte supersnygg, men inte heller ful. Killar har visat intresse för mig, men det slutar ändå med att jag står där i ett hörn och inte vet vad jag ska säga eller göra.
Nu sitter du säkert och tänker "Men vafan, det är väl bara att gå ut och försöka träffa folk istället för att sitta här och gnälla", men då kan jag tala om för dig att det inte är så jävla enkelt. Tänk dig att du är rädd för ormar och helt plötsligt blir tvungen att sätta dig i ett rum fullt av dem. Jag är inte rädd för människor, men jag är rädd för att prata med dem. Jag har försökt förstå varför, men har ännu inte lyckats med att klura ut det.
Om du lyckats förstå någonting av detta inlägg, grattis till dig.
Det är i sånahär fall som jag blir så himla arg på mig själv.
Jag ska börja från början.
Med mina vänner kan jag släppa lös och ha riktigt roligt, och jag kan vara mig själv. Grejen är att jag i övrigt är en väldigt blyg person som har väldigt svårt att umgås med folk jag inte känner och vara på platser med mycket främlingar. Detta kan nog göra att jag framstår som socialt handikappd i många fall då folk inte riktigt vet var de har mig. Jag är rädd för att vissa också kan se mig som bitchig när jag inte säger något. Detta tycker jag är så jobbigt, eftersom att jag faktiskt är en väldigt snäll person som gärna vill umgås med folk. Jag kan bara inte.
Detta leder också till en fruktansvärd ångest varje gång. Både för att jag vill kunna prata med folk och för att folk får fel intryck av mig som person. Jag vill bara ställa mig upp och skrika ut: "Jag är inte bitchig och tror inte att jag är för bra för att prata med dig, jag är bara socialt handikappad".
Allt detta leder också till problem på andra fronter. Både med killar och med kompisar. Jag har min lilla kompiskrets där jag känner mig bekväm, men någon ny kompis har jag inte fått på flera år, just av den anledning jag pratat om ovan. Är jag på fest (vilket händer ytterst sällan av samma anledning) så hänger jag bara runt min lilla kompiskrets och pratar inte med någon annan. Likadant med killar. Jag kan verkligen inte lära känna människor och därmed heller inte killar, vilket har lett till att jag aldrig haft ett seriöst förhållande. Det är inte det att jag inte ser bra ut, visst jag är väl inte supersnygg, men inte heller ful. Killar har visat intresse för mig, men det slutar ändå med att jag står där i ett hörn och inte vet vad jag ska säga eller göra.
Nu sitter du säkert och tänker "Men vafan, det är väl bara att gå ut och försöka träffa folk istället för att sitta här och gnälla", men då kan jag tala om för dig att det inte är så jävla enkelt. Tänk dig att du är rädd för ormar och helt plötsligt blir tvungen att sätta dig i ett rum fullt av dem. Jag är inte rädd för människor, men jag är rädd för att prata med dem. Jag har försökt förstå varför, men har ännu inte lyckats med att klura ut det.
Om du lyckats förstå någonting av detta inlägg, grattis till dig.
Trackback
