Property of Sanna

Jaja, här kommer ett till sådär lite halvgnälligt inlägg. Det har blivit ganska mycket klagomål och gnäll i den här bloggen hittills har jag märkt. Vilken inte alls deprimerande start på mitt nya bloggarliv, ehm.

 

Hur som helst så känner jag mig lite nere just nu, och grejen är att varje gång jag blir deppig så slutar allting att fungera. Jag blir som alldeles apatisk och kan ligga och stirra i taket, och känner mig så trött att jag bara vill krypa ner under täcket för att sova, även om jag fått tillräckligt med sömn. Jag antar att det beror på att jag bara vill få stopp på hjärnan ett tag. När jag sover behöver jag inte tänka på allting som är jobbigt.

 

Det är den här ångesten som krypit fram igen, för att jag känner mig så jävla misslyckad. Tror att det i detta fall till stor del har att göra med att jag jämför mig med min syster hela tiden. Min syster är så himla perfekt på alla sätt; hon kan röra sig i civilicerade kretsar utan att behöva vara så himla rädd för folk, hon är sportig och har snygg kropp, fin klädstil, stor umgängeskrets och har dessutom nyligen skaffat pojkvän. Hon har allt det där som jag inte har. Och visst, jag vet att man inte ska jämföra sig med andra för att alla människor är olika, men det är så jävla svårt när man alltid får höra hur duktig lillasyster är på allt, hur stolta de är över henne, att hon har hela livet framför sig. Hon är ute och hänger med kompisar hela tiden och har inga sociala problem, och hon tränar hela tiden och hon är så hälsosam och bla bla bla. Hon har alltid varit den där perfekta ungen i familjen, den som man kan vara stolt över.

 

Jag själv är den här mulliga ungen som hellre sitter inne av den anledningen att jag ju inte kan umgås med folk jag inte känner, och stannar ju därför hellre oftast hemma istället för att gå ut och göra mig själv till åtlöje. Jag tycker inte om att träna, och ja, jag gillar godis. Och att sitta hemma och läsa, skriva eller se en film. Jag gick medieprogrammet på gymnasiet, men det kan man ju inte bli något av. Nu är jag arbetslös och känner mig som en börda här hemma. Det är därför jag måste bort härifrån så fort som möjligt. Jag behöver flyga ur boet och starta mitt eget liv.

 

För det andra så vet jag att den här ångesten som ofta har krupit sig fram på senare tid inte bara har att göra med att mitt liv är värdelöst, men också just den här känslan av att vara olycklig singel. Ja, jag har kärleksproblem. Eller snarare icke-existerande kärleksproblem. Jag saknar den där känslan av att ha någon som tycker om mig på ett annat sätt än vad vänner och famillj gör, och som jag själv kan tycka om tillbaka på samma sätt. Nej, jag skulle inte kalla mig själv desperat. Men det knäcker självförtroendet att känna sig så lite omtyckt som jag gör just nu.

 

 

Härmodagen sa jag till min syster på ett lite skämtsamt vis när ämnet om hennes pojkvän kom på tal: "Tänk om jag också kunde hitta någon nån gång...", varpå lillasyster svarar: "Hur ska du kunna träffa någon, du som bara sitter inne hela tiden och aldrig går ut och umgås med människor?" Det gjorde ont, ärligt talat. 

 

Det är verkligen ingen som förstår varför jag gör det, och jag orkar verkligen inte dra upp allt det där med hur jag känner när jag omges av främmande människor. Då blir det att jag hellre lider i tysthet för mina problem och bunkrar upp saker inom mig. När jag gjort det för länge så bryter jag ihop till slut, som nu. Jag sitter här med tårar i ögonen och skriver detta för att allting är så jävla jobbigt.