Property of Sanna

Hej bloggen.

 

Tänkte bara börja med att säga att det är min födelsedag idag. Alltså, nitton år måste vara den tråkigaste åldern att fylla. Man är inte längre häftig för att man är myndig - det har man ju redan varit i ett års tid - och man är ändå för "liten" för att få handla på systembolaget, haha.

 

Jag har mest fått körkortspengar i present, men även en liten radio/cd-spelare. Har länge känt ett behov av en sådan, då jag är en såndär lite old-school person som faktiskt fortfarande lyssnar på CD-skivor. Ska bli skönt att kunna lyssna på CD utan att behöva starta datorn varje gång, och samtidigt få betydligt bättre ljud.

 

En annan sak jag tänkte ta upp var något jag läste härmodagen i tidningen. Någon sorts politiker-gubbe lämnade ett paket till Norges regering/riksdag/whatever år 1912 med order om att det inte fick öppnas förrän 2012. Det stod i tidningen att paketet öppnats och nu skulle undersökas mer.

 

Detta har fått mig så fruktansvärt sugen på att skapa någon sorts tidskapsel själv. Jag har ju släktforskat mycket och så, och känner att om jag hade haft möjlighet att få en sådan grej från mina förfäder så hade det varit en guldgruva. Men tänk att ha någon sorts kista/låda där man lägger ner brev från oika perioder av ens liv och andra saker som t.ex. musik-CD:s eller någon film, kanske studentmössan, någon leksak från barndomen och liknande som kan visa hur världen ser ut idag, för någon som lever år 2112. Hundra år är egentligen inte mycket, men med tanke på hur utvecklingen har gått de senaste hundra åren så tvivlar jag inte på att världen kommer se väldigt annorlunda ut om hundra år. Jag önskar bara att jag kunde få finnas där för att se den, haha.

 

Vad tycker ni, verkar den här idén helt crazy eller tror ni att det skulle kunna vara någonting att faktiskt göra?

Jaja, här kommer ett till sådär lite halvgnälligt inlägg. Det har blivit ganska mycket klagomål och gnäll i den här bloggen hittills har jag märkt. Vilken inte alls deprimerande start på mitt nya bloggarliv, ehm.

 

Hur som helst så känner jag mig lite nere just nu, och grejen är att varje gång jag blir deppig så slutar allting att fungera. Jag blir som alldeles apatisk och kan ligga och stirra i taket, och känner mig så trött att jag bara vill krypa ner under täcket för att sova, även om jag fått tillräckligt med sömn. Jag antar att det beror på att jag bara vill få stopp på hjärnan ett tag. När jag sover behöver jag inte tänka på allting som är jobbigt.

 

Det är den här ångesten som krypit fram igen, för att jag känner mig så jävla misslyckad. Tror att det i detta fall till stor del har att göra med att jag jämför mig med min syster hela tiden. Min syster är så himla perfekt på alla sätt; hon kan röra sig i civilicerade kretsar utan att behöva vara så himla rädd för folk, hon är sportig och har snygg kropp, fin klädstil, stor umgängeskrets och har dessutom nyligen skaffat pojkvän. Hon har allt det där som jag inte har. Och visst, jag vet att man inte ska jämföra sig med andra för att alla människor är olika, men det är så jävla svårt när man alltid får höra hur duktig lillasyster är på allt, hur stolta de är över henne, att hon har hela livet framför sig. Hon är ute och hänger med kompisar hela tiden och har inga sociala problem, och hon tränar hela tiden och hon är så hälsosam och bla bla bla. Hon har alltid varit den där perfekta ungen i familjen, den som man kan vara stolt över.

 

Jag själv är den här mulliga ungen som hellre sitter inne av den anledningen att jag ju inte kan umgås med folk jag inte känner, och stannar ju därför hellre oftast hemma istället för att gå ut och göra mig själv till åtlöje. Jag tycker inte om att träna, och ja, jag gillar godis. Och att sitta hemma och läsa, skriva eller se en film. Jag gick medieprogrammet på gymnasiet, men det kan man ju inte bli något av. Nu är jag arbetslös och känner mig som en börda här hemma. Det är därför jag måste bort härifrån så fort som möjligt. Jag behöver flyga ur boet och starta mitt eget liv.

 

För det andra så vet jag att den här ångesten som ofta har krupit sig fram på senare tid inte bara har att göra med att mitt liv är värdelöst, men också just den här känslan av att vara olycklig singel. Ja, jag har kärleksproblem. Eller snarare icke-existerande kärleksproblem. Jag saknar den där känslan av att ha någon som tycker om mig på ett annat sätt än vad vänner och famillj gör, och som jag själv kan tycka om tillbaka på samma sätt. Nej, jag skulle inte kalla mig själv desperat. Men det knäcker självförtroendet att känna sig så lite omtyckt som jag gör just nu.

 

 

Härmodagen sa jag till min syster på ett lite skämtsamt vis när ämnet om hennes pojkvän kom på tal: "Tänk om jag också kunde hitta någon nån gång...", varpå lillasyster svarar: "Hur ska du kunna träffa någon, du som bara sitter inne hela tiden och aldrig går ut och umgås med människor?" Det gjorde ont, ärligt talat. 

 

Det är verkligen ingen som förstår varför jag gör det, och jag orkar verkligen inte dra upp allt det där med hur jag känner när jag omges av främmande människor. Då blir det att jag hellre lider i tysthet för mina problem och bunkrar upp saker inom mig. När jag gjort det för länge så bryter jag ihop till slut, som nu. Jag sitter här med tårar i ögonen och skriver detta för att allting är så jävla jobbigt.

  

Spelas just nu i hörlurarna: Seremedy - RICOCHET

 

Sitter uppe såhär igen en kväll (morgon om man nu ska vara petig) och som vanligt sitter jag med funderingar om allt och ingenting.

 

Just nu känner jag att jag behöver förändring i mitt liv. Seriöst, mitt liv är så jävla enformigt så det inte är klokt. Grejen är just att jag inte vet vad jag borde göra. Mitt liv har bestått av samma rutiner i flera år och jag har tröttnat.

 

För det första känner jag ett behöv av att träffa nya människor. Men då ligger problemet i det som jag skrivit tidigare här i bloggen, att jag inte klarar av att umgås med främmande människor, utan helt enkelt inte vet hur jag ska bete mig. Detta leder i sin tur till att jag sitter hemma och får ångest över att inte träffa folk. Jaja, helsnurrigt.

 

För det andra vill jag gärna göra några förändringar med mig själv. Jag har väl aldrig egentligen haft någon speciell klädstil (förutom när jag var wemo i åttan) utan tar för det mesta bara på mig det jag känner för för dagen. Jag skulle så gärna vilja hitta min egen stil, ett sätt att uttryck mig på. Visa vem jag är. Men där ligger andra problemet. Jag vet precis vilken sorts kläder jag gillar, men jag har helt enkelt inte råd (eller ja, det handlar väl mest om prioritering) att hålla mig till en stil. Jag köper kläder på rea eller när jag behöver. Kanske borde man försöka börja spara ihop en summa på ett speciellt konto där man bestämmer att allt ska gå till en uppdatering av garderoben?

 

Jag vill också göra något nytt med håret, men vet inte riktigt vad. Efter det korkade beslutet jag gjorde för fem år sedan när jag klippte av det mesta av mitt långa hår för att bli "emo"  så har det tagit fruktansvärt lång tid för mig att få håret hyfsat långt igen, så jag är inte särskilt peppad på att klippa det mer än i topparna. Jag har dock inte plattat mitt hår på väldigt länge, förutom då jag testade häromdagen, och jag gillade resultatet ganska bra faktiskt. Det är en fördel, för då kan jag själv välja det jag känner för för dagen, självsvall eller rakt.

 

Och ja, den största förändringen jag känner behov av är att få ett jobb. Det är så mycket som hänger på det. Eftersom att jag inte längre får studiebidrag och fortfarande bor hemma så behöver jag pengarna, och vill gärna kunna betala lite hemma med. Sedan så orkar jag helt enkelt inte sitta hemma i soffan och lata mig hela dagarna, jag måste komma ut och få någonting vettig gjort.

 

Sista grejen är körkortet. Jag har hållt på och kört privat ungefär ett år med ina föräldrar, men har nu också börjat ta körlektioner. Körningen går förvånansvärt bra, till allas förvåning (om vi säger så att jag kraschade min moppe tre gånger av tio körningar kanske ni förstår lite bättre) och det känns också för mig själv som att det går väldigt bra. Men då kommer vi till det där med min självdisciplin, som under hela skoltiden visade sig vara värdelös. Tyvärr går det inte att få något körkort utan att plugga, och jag är sämst på att plugga.

 

Mitt liv är fucked up... Känner mig som en loser. Speciellt när jag ser alla andra personers perfekta jävla liv.

 

God natt!

 

 

 

 

De som känner mig vet att jag är väldigt intresserad av historia, och då främst den kungliga delen av historien. Men i mitt intresse ingår även gammal arkitektur, konst och kläder och antika föremål. Jag har varit iväg på en del slottsvisningar de senaste åren, men kombinerar även mitt fotointresse med detta och därför har en hel del andra slott också blivit fotograferade när jag haft vägarna förbi.

 

Jag hade tänkt försöka börja redigera lite bilder jag har tagit på de slott jag sett och lägga upp dem här i bloggen, och kanske skriva lite om slottets historia och vad jag fann mest intressant.

 

Tyvärr har jag inte varit på visning på Rosersbergs slott (på bilden) än, men det beror förmodligen på att jag nog blivit hemmablind - jag bor ganska nära och tar för givet att det står där och jag kan se det när som helst, haha.

 

¤= Gått visning

 

Rosersbergs slott

Steninge slott

Skånelaholms slott ¤

Tidö slott ¤

Skokloster slott ¤

Gripsholm ¤

Örebro slott

Strömsholms slott ¤

Bogesunds slott

Venngarns slott

Stockholms slott

Uppsala slott

Örbyhus slott ¤

 

 

Ja ja, jag vet. Detta inlägg var för majoriteten förmodligen lika intressant att läsa som det är att se färg torka. Men det här är min blogg och jag skriver vad jag vill.

 

Om du faktiskt är intresserad; jättekul! Kommentera gärna, hör av dig. Alltid kul med andra som förstår sig på intresset av historia.

 

 

 

 

 

 

 

Jag får sån ångest över att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv. Tog studenten för mer än två månader sedan nu, och jag har inte lyckats få komma på en arbetsintervju än. Visserligen är väl inte antalet jobb som jag sökt enormt, men åtminstone ett tjugotal under den här tiden som jag varit ledig.

 

Jag är en såndär människa som blir lat av att bara sitta hemma och jag är rädd att om jag inte får tag på en sysselsättning snart så kommer jag inte orka jobba alls liksom.

 

Ibland önskar jag att jag hade lärt mig någonting, såsom typ kunna spela ett instrument bra (spelade gitarr under sex år men övade inte och utvecklades därför inte heller) eller teckna, så hade jag iallafall haft någonting att göra. Det enda jag kan och är hyfsat bra på är att skriva, men det går helt värdelöst just nu då all min inspiration fick vingar och flög ut genom fönstret för länge sedan och har varit spålöst försvunnen sedan dess. Suck. (Jag önskar jag hade mer självdisciplin.)

 

Inte heller har jag bestämt mig för vad jag vill plugga vidare inom, då det finns fruktansvärt mycket saker som intresserar mig. Jag skulle kunna tänka mig att bli makeup-artist, arkeolog, historiker, språkvetare, litteraturvetare, författare osv. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig, och det var därför jag kände att jag behövde ta paus från studierna ett tag för att ta reda på vilken väg jag vill ta i livet.

 

Dessutom orkar jag inte riktigt bo kvar hemma och hoppas kunna få tag på en lägenhet någonstans, men naturligtvis kan jag omöjligt få en lägenhet utan jobb.