Property of Sanna

Jag tog studenten från medieprogrammet förra våren och kände för att skriva ner lite om vad jag tycker om det. Som ni säkert vet så togs medieprogrammet bort i samband med gymnasiereformen 2011, men det betyder också att det fortfarande finns en årskull kvar på programmet.

 

När jag nu kommit vidare en bit i livet så har jag börjat inse hur givande gymnasiet faktiskt var, och hur mycket jag lärde mig mycket under mina år på medieprogrammet.

 

Jag tror att det är en stor majoritet människor som alltid sett medieprogrammet som värdelöst, ett ställe där man inte kan bli någonting. Ärligt talat hade jag lite samma tankar innan jag valde gymnasium. Medieprogrammet kändes som ett idealiskt program för lata och skoltrötta, det var den uppfattningen jag hade fått om programmet och det var en av anledningarna till att jag valde det – jag orkade helt enkelt inte plugga. Nu vet jag hur fel jag hade.

 

Även om medieprogrammet kanske inte är något att höja till skyarna i en akademikers ögon eller i ett sådant byråkratiskt samhälle som vi lever i – det gav ju exempelvis inte mer än grundläggande behörighet till högskolan om man själv inte valde till de viktiga kurserna – så känner jag att jag som individ har fått en stadig grund att stå på inför både framtida studier och inför livet i allmänhet.

 

Under mina tre år på gymnasiet lärde jag mig väldigt mycket saker som jag är övertygad om att jag kommer att ha användning av i livet.

 

Jag har alltid, ända sedan jag var liten, tyckt om att hitta på berättelser men mitt intresse för skrivande tog på allvar fart när jag började pendla två timmar om dagen fram och tillbaka till skolan och jag ville ha någonting att fördriva tiden med. Jag försökte mig därför på att skriva ner en av de berättelser jag hade i huvudet och sedan dess har mitt intresse för att uttrycka mig i text bara vuxit.

 

Detta är just något som jag kan återkoppla till mina studier på inriktningen Textkommunikation; hur mycket jag faktiskt har utvecklats under mina gymnasieår, på mer än bara ett sätt.

 

För ett tag sedan hittade jag några gamla skönlitterära texter jag skrev tidigt under högstadiet, och de var fruktansvärt dåliga i jämförelse med de jag skrivit under gymnasiet och det har fått mig att förstå att för att bli bättre krävs övning, övning och övning. Man blir aldrig en bra författare om man aldrig skriver. Så är det när det gäller allt.

 

Men att kunna uttrycka sig välformulerat och korrekt i text är något som är viktigt i alla sammanhang för att kunna göra sig förstådd. Oavsett om man jobbar med ekonomi, juridik, kommunikation eller någonting annat – alla akademiska utbildningar på eftergymnasial nivå kräver att man ska kunna formulera sig, redan på uppsatsnivå.

 

Jag har även lärt mig mycket annat – både att kunna arbeta självständigt och i grupp inom olika sammanhang och samarbetsförmågan har utvecklats inom de övningar vi gjort som en redaktion under skapandet av skoltidningen. Att kunna göra research och kritiskt kunna granska informationskällor är en annan sak som varit genomgående genom hela utbildningen och något som är bra att kunna i många olika situationer.

 

Även en hel del om etik och lagar inom journalistiken har fastnat. Du som inte har någon utbildning inom journalistik eller juridik bakom dig, vet du till exempel att det finns en lag som säger att du äger rättigheterna till dina verk (foton, bilder, texter, filmer etc) som du publicerat helt öppet på internet och som förbjuder andra människor att använda dem utan ditt tillstånd? Det vill säga att bara för att någonting finns på stora sökmotorer som google så har man ingen rätt att använda verket utan upphovsrättshållarens tillstånd.

 

En allmänbildande kunskap om våra olika mediers historia har jag också kunnat ta till mig under gymnasietiden samtidigt som jag har fått möjlighet att utveckla mina muntliga presentationer och att kunna involvera olika medieskapande verktyg inom de olika ämnena. Det kan vara alla de gångerna jag har behövt använda photoshop för att ändra tyngden på en bild jag fotat (med hjälp av kunskaper i hur en systemkamera fungerar) som skulle läggas upp tillsammans med min text i skoltidningen eller för att skapa en tidslinje för en redovisning i historia.

 

En annan sak kunde vara att genom photoshop och illustrator framställa framsidor till de olika typer av texter som skapades. Med detta vill jag säga att trots att jag hade valt inriktningen textkommunikation så fick jag flera gånger möjlighet att ta till mig kunskap om de andra inriktningarnas viktigaste verktyg.

 

Så, för att sammanfatta det här vill jag bara säga till er som går på medieprogrammet – ta till er av så mycket som möjligt av den kunskap ni erbjuds, för den kan ni verkligen få användning för i flera sammanhang i framtiden. Kämpa väl det här sista året och känn er speciella för att ni är de sista som får ta del av det här gymnasieprogrammet.

 

När det gäller er som inte går eller har gått på medieprogrammet så hoppas jag att ni kanske fått en annan syn på de som läser programmet och att det faktiskt inte alls är så dåligt som det uppfattas, utan snarare tvärt om. Hur många gymnasieprogram ger egentligen en sådan bred kunskap inom både teoretiska och praktiska ämnen som medieprogrammet gör? Mina erfarenheter säger att medieprogrammet utbildar självständiga och allmänbildade individer med mycket datorkunskaper och skinn på näsan, vilket känns som någonting betydande och användbart i dagens moderna samhälle.

 

 

Hej bloggen.

 

Jag hade tänkt starta en serie av inlägg här på bloggen som handlar om mitt liv som fangirl, från det tidigaste stadiet i livet fram tills nu.

 

Jag tänkte börja från början, och därför får detta inlägg handla om Jimmy Jansson - värmlandskillen som sexton år gammal deltog i melodifestivalen med sitt band The Poets och fångade mitt åttaåriga hjärta redan där. Minns att jag gick i månader efteråt och sjöng på sången What difference does it make (ja, jag sjöng raderna "Goodbye goodbye goodbyeajajajaj om och om igen då det väl i princip var den enda engelskan jag kunde), innan jag till slut lyckades få tag på den när jag fick albumet för melodifestivalen 2002 och körde låten på repeat i min gamla stereo.

 

 

När det tredje soloalbumet Sån e' jag släpptes hade min besatthet lugnat ner sig något, men det gjorde mig inte mindre uppspelt. Samma år hade Jimmy varit med i Melodifestivalen för tredje gången med låten Amanda - första singeln för det nya albumet. Det gamla Jansson-soundet kunde fortfarande höras, utan tvekan, men samtidigt minns jag att jag tyckte att detta album verkligen var ett resultat av en utveckling hos Jimmy Jansson. Texterna kändes mognare (till skillnad från de tidigare gungorna och luftballongerna), soundet hade förändrats något - en positiv förändring - och rösten hade bara blivit ännu bättre än tidigare.

 

 

Efter det här albumsläppet så lugnade det ner sig med Jimmy Jansson och han försvann från massmedia efter ett tag. Sedan dess har jag dock följt honom genom sociala medier och vet att han fortfarande jobbar med musiken. 2010 släppte han en singel som heter Ditt hjärta.

 

Nya verk har kommit upp på SoundCloud och Myspace (där finns det bland annat en engelsk version av min absoluta favoritlåt Flickan från det blå - när den släpptes blev jag överlycklig då det var precis vad jag har önskat mig i flera års tid). Jimmy skriver även en del musik till andra artister och har skrivit flera nya låtar till sig själv på engelska, vilket är något jag verkligen gillar eftersom jag alltid känt något speciellt för hans engelska låtar.

 

Jag hoppas verkligen att det kommer ett nytt album snart, och jag tror jag pratar för alla gamla Jimmy Jansson-fans när jag säger att jag gärna vill se honom tillbaka i rampljuset igen. En sådan talangfull låtskrivare och sångare borde inte behöva vara undangömd bland skuggorna, utan få komma ut och visa upp sina talanger.  Jimmy verkar dessutom nu vara involverad i ett ganska nystartat projekt - Jimmy and the Rat Rods. Håller tummarna för ett andra genombrott på den svenska musikscenen snart.

 

Jag tänkte avsluta det här inlägget med att försöka lista några av mina favoritlåtar (Poets inkluderat) som kan vara värda att lyssna på för de som kanske (av någon anledning) aldrig hört Jimmy Jansson och eventuellt har blivit lite intresserade efter det här blogginlägget:

 

• Flickan från det blå
• En underbar refräng
• Min sång
• Det enda jag vill
• Vad spelar det för roll/What difference does it make (POETS)
• Love is a rock (POETS)
• It only takes one to say goodbye (POETS)
• God morgon världen
• Som sommaren
• Sol och sommar
• Someday somehow
• Hej hallå
• Vild & vacker
• Sån e' jag
• Unga hjärtan

Hej där bloggen. Tänkte bara slänga upp en liten lista med mål/saker att göra under 2013. Sakerna står utan inbördes ordning och kan vara både saker jag planerar att göra, hoppas kunna genomföra och saker som jag vet med mig att jag kommer att göra. Jag kommer att återkomma till det här inlägget och stryka över det som gjorts. Hoppas att minst hälften är överstruket när året är slut.

 

• Klara mina universitetskurser
  
  
• Ta körkort
  
  
• Börja röra på mig mer/träna/motionera.
  
  
• Starta upp ett eget företag utifrån en affärsidé jag haft ett tag.
  
  
• Se Black Veil Brides live.
  
  
• Spara pengar
  
  
• Resa utomlands (Monte Carlo, London, Paris eller Venedig helst)
  
  
• Ta tag i mina sociala problem.
  
  
• Skriva klart den första boken i min planerade trilogi.
  
  
• Läsa minst tio olika böcker.
  
  
• Se Catching Fire på bio.
  
  
• Komma in på Föremålsantikvarieprogrammet på Gotlands högskola.
  
  
• Skaffa en ny systemkamera

Hej bloggen.

 

Nu har jag faktiskt tänkt komma med ett väldigt positivt inlägg  i jämförelse med resten av den här bloggen.

Jag antar att jag bara var för snabb med att ge upp hoppet om att få ordning på mitt liv. Under den här tiden sedan mitt senaste inlägg har mycket hänt. Det är som att alla bitar som bygger upp ett liv har börjat falla på plats.

 

TIll att börja med så har jag fått ett jobb. Jag jobbar numera som timanställd vikarie på ett par olika förskolor där jag trivs väldigt bra, både med barnen och med kollegorna. Detta har förbättrat mitt självförtroende, som ett tag var lågt då jag kände sån ångest över mitt liv, rejält. Jag har fått lön, rutiner och bekantat mig med många nya människor - vilket jag inte trodde jag kunde. Det är svårt att hitta något som slår känslan av att komma hem sådär lagom trött efter en väl utförd arbetsdag. Tröttheten man känner då är en sådan där skön trötthet som man får när man gjort något vettigt, till skillnad från förut när jag var trött för att jag suttit framför datorn hela dagen eller för att jag hade ångest.

 

Som en annan grej kan jag också nämna att sedan sist så har jag hunnit skriva högskoleprovet där jag fick ett resultat på 1,01 (vilket inte alls är något att höja till skyarna), men bara det faktum att jag gjort det känns förvånansvärt bra. Jag fick runt 1,3 på verbala delen, vilket senare drogs ner av matten. Jag har aldrig varit bra på matte, så det förvånade mig inte. Men jag är nöjd ändå, och känner mig stolt över mig själv för att jag faktiskt gjorde det. Hade aldrig trott det om mig själv.

 

Tredje grejen jag vill nämna är att jag kommit in på två kurser på universitetet nu på våren. Kommer att plugga totalt 75 procent och hoppas därmed kunna jobba en del i kombination med studierna. Nu har jag nämligen ett mål med pengarna jag tjänar. Jag har hittat mitt drömprogram som jag kommer att söka i höst eller nästa höst. Föremålsantikvarieprogrammet på högskolan på Gotland är som klippt och skuret för mig. detta innebär att jag kommer att behöva flytta och då känns det bra att ha ett jobb nu för att iallafall kunna spara ihop en del av det kapital som kommer att behövas. Jag gillade aldrig tanken på studielån, då jag bor mitt emellan två stora universitetsstäder och ville plugga historia fram till början på det här året. Nu när jag hittat ett så perfekt program känner jag att jag kan offra mig när det leder in mig på en väg jag verkligen vill ta mot framtiden.

 

Även skrivandet har gått ovanligt bra då inspirationen återkommit till viss del. Jag har fått en hel del gjort på den fronten, och nu kan jag räkna till ca 4 halvfärdiga kapitel på ungefär totalt 30 word-sidor, utöver alla oändliga sidor med lösa scener jag har liggandes överallt. Har även skrivit en grov outline för ca 6 kapitel hittills och är på god väg att få klart det. Har även blivit lite motiverad att återuppta mitt andra romanprojekt - den historiska kärleksromanen.

 

Det är nämligen så att sedan sist har även en väldigt tråkig sak skett och det är att jag har förlorat min farmor. Det är skönt att veta att hon inte behöver lida längre och att hon är på ett bättre ställe nu. Men jag saknar henne självklart ändå.

 

Farmor var den första som fick läsa sammanfattningen av det romanprojektet som jag startade för mer än två år sedan. Hon gillade verkligen handlingen och såg fram emot att läsa boken, vilket hon tyvärr aldrig fick chansen att göra. Men jag har lovat mig själv att skriva klart boken - för farmors skull. När det blir vet jag inte just nu, men jag kommer att göra det. Farmor har givit mig inspiration för detta.

 

Älskar dig för farmor, nu och för alltid. <3

 

 

Hej bloggen.

 

Jag läste igår en artikel på Aftonbladet som handlade om Chris Isaak's uppträdande på Cirkus i onsdags den 17 oktober och känner att jag behöver ventilera mig lite. Anledningen? Ja, den tycker ni säkert är jättefånig. Strunt samma.

Hur som helst så har jag suttit de senaste två dagarna och letat efter recensioner från konserten och detta är nu den första jag har hittat. Det känns lite pinsamt från Aftonbladets sida att skriva en hel artikel om konserten, dvs. Isaak's framträdande, men inte ens nämna den minsta viskning om supportakten (eller förband om man nu vill, trots att det var en soloartist).

 

Visst, smaken är olika bland olika människor, men att någon titta på den där konserten utan att det minsta beröras av Paul Freeman som stod för öppnandet kan jag inte alls förstå. Trots att mannen fortfarande är en ganska liten oetablerad artist än så länge (även om den här turnén med Chris Isaak förmodligen ger honom lite bra PR och internationell uppmärksamhet) så kan man inte missa det han förmedlar med sin musik. När jag hörde honom första gången var jag fast på två sekunder.

 

Jag hörde hans låt Tightrope i ett avsnitt av en amerikansk tv-serie (som aldrig visats i Sverige) och direkt efter att jag hört låten kollade jag upp vem som hade gjort den, för att den som sagt lyckades fånga mig efter enbart en lyssning. Jag allt annat än ångrar att jag gjorde det, då jag har hittat fler fantastiska låtar av Paul Freeman efter det. Han kommer med nya låtar hela tiden, och det verkar alltid finnas någon man inte hört, men trots det har jag inte lyckats hitta en enda dålig låt, även om det natiurligtvis finns de man tycker bättre om. Nu tänker ni säkert "Men du är ett fan, du kan inte vara objektiv." Nej, natirligtvis är detta mina åsikter, men samtidigt har jag utgått från vad andra också har sagt, på andra ställen på internet.

 

Jag har iallfall bestämt mig för att göra allt jag kan för att sprinda Pauls musik i Sverige också, då jag vet att han kan slå stort om folk bara gav honom en chans. Ska försöka dokumentera här på bloggen vad jag gör för att promota honom.

 

Börjar med att länka några utav hans videos här i hopp om att de som läser min blogg (om någon läser min blogg) blivit intresserade av att kolla upp honom. De här låtarna är så fruktansvärt bra att jag bara vill visa hela världen, för ingen borde få gå miste om det. Så himla bra är de alltså. Lyssna, och njut. Ni kommer inte att ångra er.

 

 

Hej bloggen.

 

Tänkte bara börja med att säga att det är min födelsedag idag. Alltså, nitton år måste vara den tråkigaste åldern att fylla. Man är inte längre häftig för att man är myndig - det har man ju redan varit i ett års tid - och man är ändå för "liten" för att få handla på systembolaget, haha.

 

Jag har mest fått körkortspengar i present, men även en liten radio/cd-spelare. Har länge känt ett behov av en sådan, då jag är en såndär lite old-school person som faktiskt fortfarande lyssnar på CD-skivor. Ska bli skönt att kunna lyssna på CD utan att behöva starta datorn varje gång, och samtidigt få betydligt bättre ljud.

 

En annan sak jag tänkte ta upp var något jag läste härmodagen i tidningen. Någon sorts politiker-gubbe lämnade ett paket till Norges regering/riksdag/whatever år 1912 med order om att det inte fick öppnas förrän 2012. Det stod i tidningen att paketet öppnats och nu skulle undersökas mer.

 

Detta har fått mig så fruktansvärt sugen på att skapa någon sorts tidskapsel själv. Jag har ju släktforskat mycket och så, och känner att om jag hade haft möjlighet att få en sådan grej från mina förfäder så hade det varit en guldgruva. Men tänk att ha någon sorts kista/låda där man lägger ner brev från oika perioder av ens liv och andra saker som t.ex. musik-CD:s eller någon film, kanske studentmössan, någon leksak från barndomen och liknande som kan visa hur världen ser ut idag, för någon som lever år 2112. Hundra år är egentligen inte mycket, men med tanke på hur utvecklingen har gått de senaste hundra åren så tvivlar jag inte på att världen kommer se väldigt annorlunda ut om hundra år. Jag önskar bara att jag kunde få finnas där för att se den, haha.

 

Vad tycker ni, verkar den här idén helt crazy eller tror ni att det skulle kunna vara någonting att faktiskt göra?

Jaja, här kommer ett till sådär lite halvgnälligt inlägg. Det har blivit ganska mycket klagomål och gnäll i den här bloggen hittills har jag märkt. Vilken inte alls deprimerande start på mitt nya bloggarliv, ehm.

 

Hur som helst så känner jag mig lite nere just nu, och grejen är att varje gång jag blir deppig så slutar allting att fungera. Jag blir som alldeles apatisk och kan ligga och stirra i taket, och känner mig så trött att jag bara vill krypa ner under täcket för att sova, även om jag fått tillräckligt med sömn. Jag antar att det beror på att jag bara vill få stopp på hjärnan ett tag. När jag sover behöver jag inte tänka på allting som är jobbigt.

 

Det är den här ångesten som krypit fram igen, för att jag känner mig så jävla misslyckad. Tror att det i detta fall till stor del har att göra med att jag jämför mig med min syster hela tiden. Min syster är så himla perfekt på alla sätt; hon kan röra sig i civilicerade kretsar utan att behöva vara så himla rädd för folk, hon är sportig och har snygg kropp, fin klädstil, stor umgängeskrets och har dessutom nyligen skaffat pojkvän. Hon har allt det där som jag inte har. Och visst, jag vet att man inte ska jämföra sig med andra för att alla människor är olika, men det är så jävla svårt när man alltid får höra hur duktig lillasyster är på allt, hur stolta de är över henne, att hon har hela livet framför sig. Hon är ute och hänger med kompisar hela tiden och har inga sociala problem, och hon tränar hela tiden och hon är så hälsosam och bla bla bla. Hon har alltid varit den där perfekta ungen i familjen, den som man kan vara stolt över.

 

Jag själv är den här mulliga ungen som hellre sitter inne av den anledningen att jag ju inte kan umgås med folk jag inte känner, och stannar ju därför hellre oftast hemma istället för att gå ut och göra mig själv till åtlöje. Jag tycker inte om att träna, och ja, jag gillar godis. Och att sitta hemma och läsa, skriva eller se en film. Jag gick medieprogrammet på gymnasiet, men det kan man ju inte bli något av. Nu är jag arbetslös och känner mig som en börda här hemma. Det är därför jag måste bort härifrån så fort som möjligt. Jag behöver flyga ur boet och starta mitt eget liv.

 

För det andra så vet jag att den här ångesten som ofta har krupit sig fram på senare tid inte bara har att göra med att mitt liv är värdelöst, men också just den här känslan av att vara olycklig singel. Ja, jag har kärleksproblem. Eller snarare icke-existerande kärleksproblem. Jag saknar den där känslan av att ha någon som tycker om mig på ett annat sätt än vad vänner och famillj gör, och som jag själv kan tycka om tillbaka på samma sätt. Nej, jag skulle inte kalla mig själv desperat. Men det knäcker självförtroendet att känna sig så lite omtyckt som jag gör just nu.

 

 

Härmodagen sa jag till min syster på ett lite skämtsamt vis när ämnet om hennes pojkvän kom på tal: "Tänk om jag också kunde hitta någon nån gång...", varpå lillasyster svarar: "Hur ska du kunna träffa någon, du som bara sitter inne hela tiden och aldrig går ut och umgås med människor?" Det gjorde ont, ärligt talat. 

 

Det är verkligen ingen som förstår varför jag gör det, och jag orkar verkligen inte dra upp allt det där med hur jag känner när jag omges av främmande människor. Då blir det att jag hellre lider i tysthet för mina problem och bunkrar upp saker inom mig. När jag gjort det för länge så bryter jag ihop till slut, som nu. Jag sitter här med tårar i ögonen och skriver detta för att allting är så jävla jobbigt.

  

Spelas just nu i hörlurarna: Seremedy - RICOCHET

 

Sitter uppe såhär igen en kväll (morgon om man nu ska vara petig) och som vanligt sitter jag med funderingar om allt och ingenting.

 

Just nu känner jag att jag behöver förändring i mitt liv. Seriöst, mitt liv är så jävla enformigt så det inte är klokt. Grejen är just att jag inte vet vad jag borde göra. Mitt liv har bestått av samma rutiner i flera år och jag har tröttnat.

 

För det första känner jag ett behöv av att träffa nya människor. Men då ligger problemet i det som jag skrivit tidigare här i bloggen, att jag inte klarar av att umgås med främmande människor, utan helt enkelt inte vet hur jag ska bete mig. Detta leder i sin tur till att jag sitter hemma och får ångest över att inte träffa folk. Jaja, helsnurrigt.

 

För det andra vill jag gärna göra några förändringar med mig själv. Jag har väl aldrig egentligen haft någon speciell klädstil (förutom när jag var wemo i åttan) utan tar för det mesta bara på mig det jag känner för för dagen. Jag skulle så gärna vilja hitta min egen stil, ett sätt att uttryck mig på. Visa vem jag är. Men där ligger andra problemet. Jag vet precis vilken sorts kläder jag gillar, men jag har helt enkelt inte råd (eller ja, det handlar väl mest om prioritering) att hålla mig till en stil. Jag köper kläder på rea eller när jag behöver. Kanske borde man försöka börja spara ihop en summa på ett speciellt konto där man bestämmer att allt ska gå till en uppdatering av garderoben?

 

Jag vill också göra något nytt med håret, men vet inte riktigt vad. Efter det korkade beslutet jag gjorde för fem år sedan när jag klippte av det mesta av mitt långa hår för att bli "emo"  så har det tagit fruktansvärt lång tid för mig att få håret hyfsat långt igen, så jag är inte särskilt peppad på att klippa det mer än i topparna. Jag har dock inte plattat mitt hår på väldigt länge, förutom då jag testade häromdagen, och jag gillade resultatet ganska bra faktiskt. Det är en fördel, för då kan jag själv välja det jag känner för för dagen, självsvall eller rakt.

 

Och ja, den största förändringen jag känner behov av är att få ett jobb. Det är så mycket som hänger på det. Eftersom att jag inte längre får studiebidrag och fortfarande bor hemma så behöver jag pengarna, och vill gärna kunna betala lite hemma med. Sedan så orkar jag helt enkelt inte sitta hemma i soffan och lata mig hela dagarna, jag måste komma ut och få någonting vettig gjort.

 

Sista grejen är körkortet. Jag har hållt på och kört privat ungefär ett år med ina föräldrar, men har nu också börjat ta körlektioner. Körningen går förvånansvärt bra, till allas förvåning (om vi säger så att jag kraschade min moppe tre gånger av tio körningar kanske ni förstår lite bättre) och det känns också för mig själv som att det går väldigt bra. Men då kommer vi till det där med min självdisciplin, som under hela skoltiden visade sig vara värdelös. Tyvärr går det inte att få något körkort utan att plugga, och jag är sämst på att plugga.

 

Mitt liv är fucked up... Känner mig som en loser. Speciellt när jag ser alla andra personers perfekta jävla liv.

 

God natt!

 

 

 

 

De som känner mig vet att jag är väldigt intresserad av historia, och då främst den kungliga delen av historien. Men i mitt intresse ingår även gammal arkitektur, konst och kläder och antika föremål. Jag har varit iväg på en del slottsvisningar de senaste åren, men kombinerar även mitt fotointresse med detta och därför har en hel del andra slott också blivit fotograferade när jag haft vägarna förbi.

 

Jag hade tänkt försöka börja redigera lite bilder jag har tagit på de slott jag sett och lägga upp dem här i bloggen, och kanske skriva lite om slottets historia och vad jag fann mest intressant.

 

Tyvärr har jag inte varit på visning på Rosersbergs slott (på bilden) än, men det beror förmodligen på att jag nog blivit hemmablind - jag bor ganska nära och tar för givet att det står där och jag kan se det när som helst, haha.

 

¤= Gått visning

 

Rosersbergs slott

Steninge slott

Skånelaholms slott ¤

Tidö slott ¤

Skokloster slott ¤

Gripsholm ¤

Örebro slott

Strömsholms slott ¤

Bogesunds slott

Venngarns slott

Stockholms slott

Uppsala slott

Örbyhus slott ¤

 

 

Ja ja, jag vet. Detta inlägg var för majoriteten förmodligen lika intressant att läsa som det är att se färg torka. Men det här är min blogg och jag skriver vad jag vill.

 

Om du faktiskt är intresserad; jättekul! Kommentera gärna, hör av dig. Alltid kul med andra som förstår sig på intresset av historia.

 

 

 

 

 

 

 

Jag får sån ångest över att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv. Tog studenten för mer än två månader sedan nu, och jag har inte lyckats få komma på en arbetsintervju än. Visserligen är väl inte antalet jobb som jag sökt enormt, men åtminstone ett tjugotal under den här tiden som jag varit ledig.

 

Jag är en såndär människa som blir lat av att bara sitta hemma och jag är rädd att om jag inte får tag på en sysselsättning snart så kommer jag inte orka jobba alls liksom.

 

Ibland önskar jag att jag hade lärt mig någonting, såsom typ kunna spela ett instrument bra (spelade gitarr under sex år men övade inte och utvecklades därför inte heller) eller teckna, så hade jag iallafall haft någonting att göra. Det enda jag kan och är hyfsat bra på är att skriva, men det går helt värdelöst just nu då all min inspiration fick vingar och flög ut genom fönstret för länge sedan och har varit spålöst försvunnen sedan dess. Suck. (Jag önskar jag hade mer självdisciplin.)

 

Inte heller har jag bestämt mig för vad jag vill plugga vidare inom, då det finns fruktansvärt mycket saker som intresserar mig. Jag skulle kunna tänka mig att bli makeup-artist, arkeolog, historiker, språkvetare, litteraturvetare, författare osv. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig, och det var därför jag kände att jag behövde ta paus från studierna ett tag för att ta reda på vilken väg jag vill ta i livet.

 

Dessutom orkar jag inte riktigt bo kvar hemma och hoppas kunna få tag på en lägenhet någonstans, men naturligtvis kan jag omöjligt få en lägenhet utan jobb.

 

 

Ja, här är jag. Nyligen hemkommen från en studentmottagning där jag nästan inte kände någon.  

Det är i sånahär fall som jag blir så himla arg på mig själv.

Jag ska börja från början.

Med mina vänner kan jag släppa lös och ha riktigt roligt, och jag kan vara mig själv. Grejen är att jag i övrigt är en väldigt blyg person som har väldigt svårt att umgås med folk jag inte känner och vara på platser med mycket främlingar. Detta kan nog göra att jag framstår som socialt handikappd i många fall då folk inte riktigt vet var de har mig. Jag är rädd för att vissa också kan se mig som bitchig när jag inte säger något. Detta tycker jag är så jobbigt, eftersom att jag faktiskt är en väldigt snäll person som gärna vill umgås med folk. Jag kan bara inte.

Detta leder också till en fruktansvärd ångest varje gång. Både för att jag vill kunna prata med folk och för att folk får fel intryck av mig som person. Jag vill bara ställa mig upp och skrika ut: "Jag är inte bitchig och tror inte att jag är för bra för att prata med dig, jag är bara socialt handikappad".

Allt detta leder också till problem på andra fronter. Både med killar och med kompisar. Jag har min lilla kompiskrets där jag känner mig bekväm, men någon ny kompis har jag inte fått på flera år, just av den anledning jag pratat om ovan. Är jag på fest (vilket händer ytterst sällan av samma anledning) så hänger jag bara runt min lilla kompiskrets och pratar inte med någon annan. Likadant med killar. Jag kan verkligen inte lära känna människor och därmed heller inte killar, vilket har lett till att jag aldrig haft ett seriöst förhållande. Det är inte det att jag inte ser bra ut, visst jag är väl inte supersnygg, men inte heller ful. Killar har visat intresse för mig, men det slutar ändå med att jag står där i ett hörn och inte vet vad jag ska säga eller göra.

Nu sitter du säkert och tänker "Men vafan, det är väl bara att gå ut och försöka träffa folk istället för att sitta här och gnälla", men då kan jag tala om för dig att det inte är så jävla enkelt. Tänk dig att du är rädd för ormar och helt plötsligt blir tvungen att sätta dig i ett rum fullt av dem. Jag är inte rädd för människor, men jag är rädd för att prata med dem. Jag har försökt förstå varför, men har ännu inte lyckats med att klura ut det.

Om du lyckats förstå någonting av detta inlägg, grattis till dig.